Ljudguide längs Stora Hälsingegårdars Väg

Lyssna på vår ljudguide medan du följer Stora Hälsingegårdars Väg, den 28 km långa slingan mellan Alfta och Edsbyn som skyltas med den brunvita blomman, symbolen för turistväg.

Resan börjar vid Hälsingegård Ol-Anders i Alfta, markerad som punkt 1 på kartan och avslutas vid punkt 9 som är Hälsingegård Mårtes i Edsbyn. Skrolla ner till den punkt där du befinner dig för att ta del av berättelsen om platsen längs vägen.

Resan börjar här

Välkommen till Stora Hälsingegårdars väg, en resa genom byar och områden med de största hälsingegårdarna, de präktigaste förstukvistarna och interiörer med överdådigt måleri.

Vägen som går mellan Alfta och Edsbyn är 28 km lång och förenar tre brunvitskyltade hälsingegårdar: Ol-Anders, Löka och Mårtes. Alla tre gårdarna har öppet under sommarsäsongen eller efter överenskommelse. Telefonnummer till respektive gård finns under kartan på skivans omslag. Följ skyltarna med den brunvita blomman. De finns efter hela Stora Hälsingegårdars väg.

Ni börjar er resa vid hälsingegården Ol-Anders i Alfta. Den ligger intill riksväg 50 och har punkt 1 på kartan, och avslutar vid punkt 9 som är hälsingegården Mårtes i Edsbyn. Vi kommer att göra ett flertal stopp på den här resan som finns markerade på kartan. Vid varje stopp finns en informationsskylt och ett ljudspår för er att lyssna till. Vi passerar också flera andra besöksmål, kaféer och matställen som inte nämns här men som är väl värda ett besök. Lycka till med er resa efter Stora Hälsingegårdars väg.

1. Ni står nu vid Hälsingegården Ol-Anders. Långt tillbaka låg Ol-Anders intill kyrkan i Alfta, men gården var en av de som förstördes vid Storbranden 1793. Storbranden bröt ut en dag i maj och hela 222 byggnader förstördes. De var tätt sammanbyggda kring Alfta kyrka. Branden ödelade kyrkan, prästgården, tingshuset, gästgiveriet, kaptensgården och 18 stora bondgårdar i kyrkbyn. 183 personer blev hemlösa. Det var med några undantag de allra största och mest välmående gårdarna som drabbades. En bondkvinna från en grannby blev stämd inför tinget för att hon yttrat att eldsvådan kommit som ett straff för böndernas ”överdrivna högmodsskull”.

På gården Ol-Anders var det tio byggnader som förstördes och nio personer blev hemlösa. Efter branden påbörjades genast uppbyggnaden av den nya gården, men på en ny och säkrare plats: en hög kulle i östra kyrkbyn. Bonden Olof Andersson född 1640 tros vara den som gav namn till gården. Släktleden vid gården bröts efter 400 år. Nya ägare och en ny tid tog vid. Och idag är gården ett besökscentrum för hälsingegårdar med café, hantverksförsäljning och visningsgård.

I en av gårdarna finns vackra väggmålningar och 1700-talets senare del var det ofta målare från Dalarna som kom och dekorerade för att under 1800-talet nästan helt ta över väggmåleriet i Hälsingland.

På gården finns även ett emigrantmuseum som berättar historien om hur Erik Jansson kom till bygden och påbörjade den stora massemigrationen från Sverige till Nordamerika. Under åren 1846-1850 utvandrade 3917 personer från Sverige till Amerika, varav 382 personer från Alfta. Det var ca 10% av Socknens befolkning. De grundade kolonin Bishop Hill väster om Chicago. Och idag anses kolonin som det viktigaste minnesmärket av den svenska emigrationen till Amerika.

2. Ni står nu vid Alfta kyrka. Alfta kyrkby och samhälle ligger tätt samman och det är sällan man finner en så rik snickarglädje som här. Samhället räknas som länets bäst bevarade i sitt slag. Efter storbranden 1793 byggdes snabbt ett nytt och blomstrande samhälle upp. En ny prästgård fanns på plats redan året efter och några år senare var återuppbyggnaden av kyrkan klar.

Från 1850-talet till sekelskiftet var Alfta ett samhälle i stark utveckling. Vid kyrkan och längs Långgatan finns mycket av bebyggelsen från tiden kring förra sekelskiftet väl bevarad. Det magnifika gästgiveriet från 1870-talet som ligger mittemot kyrkan gick före med den nya tidens panelarkitektur och glasverandor.

Den som kom att betyda mycket i det mesta av denna byggegenskap var snickaren och byggmästaren Jonas Holm. Han kom från Bollnäs och gifte sig och flyttade till Alfta 1887. Arkitekten vid överintendensämbetet i Stockholm, Axel Almfelt, ritade kyrkan och den vackert dekorerade predikstolen. På stolens baksida står namnen blygsamt inträngt på det båda skickliga och mycket anlitade snickarna från bygden; Olof Brunk och Per Tulpan, och året 1815. Brunk och Tulpan hade fått uppdraget att snida predikstolen som bland annat pryds av Alftarosen, med sina pikerade blad. Det finns otaliga exempel i bygden på att förstukvistar och snickerier pryddes med detaljer hämtade från predikstolen. Alftarosen har blivit socknens symbol, framför andra.

Intill kyrkan ligger kyrkskolan från år 1847. Det var snickaren och hemmansägaren Hans Brunk i Näsbyn som ledde arbetet, son till storsnickare Olof Brunk som snidat predikstolen 30 år tidigare. Skolans förstukvist med sina två pampiga pelare står fortfarande kvar och vittnar om Hans Brunks sinne för proportioner. Dubbeldörrarna och entrén gav också inspiration till förstukvisten vid storgården Jon-Lars i byn Långhed.

Hans Brunk var en av dem i Alfta socken som följde predikanten Erik Jansson till Amerika. Denna tidiga utvandringshistoria som starkt präglade Alfta socken finns skildrad på Emigrantmuseet vid Ol-Anders.

3. Hälsingegård Löka

Koordinater: N 61° 21'34', E 16°3'2'
Adress: Gundbogatan 24, Alfta
Tfn: 0271-107 30

3. Ni står nu vid Hälsingegården Löka i Gundbo. Gården är trebyggd och var tidigare en släktgård vars historia kan följas till 1600-talets början. Alfta Hembygdsförening köpte gården på 1950-talet men de har disponerat den ända sedan 1923.

Namnet Löka kommer troligen från alftamålets ord för locket, löket, som var benämningen på den gemensamma platsen i byn. Ursprungligen låg gården strax söder om den nuvarande gårdsbildningen men på 1840-talet flyttades den till sin nuvarande plats intill Löka-bäcken som utnyttjades för att driva tröskverk, kvarn och linskäkt. Löka är numera en visningsgård och ett hembygdsmuseum med bland annat en fin textilsamling, hantverksförsäljning och kaffeservering.

Det kulturhistoriskt mest värdefulla bymiljöerna finns i Långhed och Näsbyn men också i Gundbo och byarna öster därom. Gårdarna har dominerande lägen på kullar och höjder kring den slingrande Hässjaaån. Längs vägen syns också många av byggmästaren Jonas Holms ladugårdar och mangårdsbyggnader från sekelskiftet 1900 i samspel med den äldre bebyggelsen. De stora hälsingegårdarna fick genom Jonas Holm en ny och mer praktisk arkitektur där mangårdsbyggnaden, brygghus och ladugård byggdes ihop.

Varför byggdes det så stora gårdar i Hälsingland? Bönderna i Hälsingland var sedan urminnes tider den dominerande klassen i samhället. Här fanns ingen adel. Bönderna ägde själva sin jord och hade makten på gården, i byn och i socknen. Som grupp höll bönderna och deras familjer ihop. Gårdarna gick i arv och så långt som möjligt giftes bonddöttrarna bort i granngårdar eller grannbyar.

Släktleden kan ofta följas till 1500-talet, vilket släktdiplomen som hänger på många gårdar vittnar om. I byggnaderna manifesterade bönderna sin ställning i samhället. Det var inte ovanligt att en hälsingegård hade ett 30-tal uthus. Byggnader som var nödvändiga för jordbruket var fähus, stall, loge, härbre, kvarn, jordkällare och flera lador. De flesta hus byggdes i knutat timmer.

En hälsingegård är skarpsinnigt planerad. Det var mycket som skulle stämma. Läget skulle ha en närhet till god jordmån och en vattentäkt. Byggnadsmaterialet som var timmer togs från den trakt där gården byggdes. Arkitekturen anpassades till landskapet och socknens byggnadstradition. Det fanns en klokhet i byggandet och en avsikt att föra gården vidare till nästa generation, släktled efter släktled.

4. Ni står nu vid bygdegården i Långhed. Långhed är centrum för hälsingeböndernas storbyggande. Det är här vi hittar mangårdsbyggnader som har upp till 500 kvadratmeter boyta och dessutom lika mycket i oinredda utrymmen på övervåningar och vindar.

Byggnaderna har ofta två och en halv våning, brutna och valmade tak, upp till nio fönster på gavlarna och med sex till sju fönsteraxlar på långsidorna. Det var bonden Olof Persson vid gården Schols i Näsbyn som startade storbyggandet i bygden. Han sneglade på bruksherrgårdarna. År 1821 stod hans nya mangårdsbyggnad klar. Den kom att skilja sig markant från de ålderdomliga parstugorna vid gårdarna runt omkring. Schols gav inspiration i hela socknen. De största gårdarna blev Jon-Lars och Pallars i byn Långhed.

Den framväxande sågverksepoken påverkade byggandet. Många av husen försågs med träpanel som vid sekelskiftet målades i ljusa pastellfärger vilket ytterligare understryker herrgårdskaraktären. I hela Voxnadalen finns dessa pastellfärgade mangårdsbyggnader intill gårdarnas äldre rödmålade timmerhus. Husen smyckades med glasverandor och snickarglädje. Det är sällan man finner så rik snickarglädje som i Alfta, skriver Fredric Bedoire, professor i arkitekturhistoria.

Några av storgårdarna fick aldrig träpanel utan behöll det nakna rödmålade timret. Från Långhed fortsätter vägen genom skogen som skiljer socknarna, Alfta och Ovanåker åt. Efter vägen kommer ni att passera en gränssten från 1927 som utmärker sockengränsen. När ni kommer fram ur skogen vid byn Vängsbo möts ni av en vidunderlig utsikt där ni kan blicka ut över Hälsinglands vida skogs- och odlingslandskap med blånande berg, vattendrag och sjösystem vid älven Voxnan.

5. Ni står nu vid Vängsbo linskäkt. När ni kommer fram genom skogen slingrar sig vägen genom byn Vängsbo nära husen och med utsikt över odlingsbygder och sjön Vägnan.

Vängsbo har en ålderdomlig struktur med gamla anor. Det ovanliga i byn är att gårdarna huvudsakligen ligger kvar oskiftade. Storskiftet 1794 kom av sig på grund av tvister om ägofördelningen och vid laga skifte 1853 var det endast tre gårdar som flyttades ut.

Bebyggelsen i Vängsbo domineras av stora mangårdsbyggnader och ladugårdar uppförda före och kring sekelskiftet 1900 men med rötter i en betydligt äldre bebyggelse. Det finns en påtaglig skillnad mellan det storskaliga byggandet i Långhed och Vängsbo. Medan man i Långhed kring 1850 mangrant ersatte de äldre parstugorna med den tidens breda hus så moderniserade man istället i Vängsbo sina äldre hus, byggde på dem på längden och höjden. Gården Nygårds är ett strålande exempel på det. Det äldre huset på gården med långsidan mot vägen, en hög parstuga målad i ljusrosa oljefärg, har varit föremål för omfattande studier bland annat av Konsthögskolan i Stockholm. Gårdens förändring från den lilla parstugan i en våning byggd 1786 kan följas steg för steg under 1800-talets decennier fram till sekelskiftet 1900, då gården blivit längre, fått två våningar och vind, veranda, oljemålad panel och karaktäristisk tempelgavel.

Vattenkraften var en flitigt utnyttjad resurs i det gamla hälsingska bondesamhället. Den användes för att tröska, mala, skäkta, såga, hacka, krossa och mycket annat. Genom Vängsbo rinner en bäck och på båda sidor om bäcken ligger flera bevarade vattenverk med sina stora vattenhjul, och mitt i byn finns en damm med luckor från vilka man kunde reglera vattnet. Denna bondeindustri har medeltida traditioner. Den utvecklades starkt under 1700-talet och bidrog fram till 1800-talets mitt med bland annat en effektivisering av linhanteringen. I Vängsbo finns linskäkt, kvarn, spånhyvel och tröskloge kvar.

I Hälsingland kände man tidigt till konsten att inreda sina rum. På golvet låg det mörka tras- eller ripsmattorna och i fönstren hängde det vita, skira gardinkapporna som samlade upp ljuset och spred det över rummet. Det var kvinnan som iordningsställde hemmet. Genom hennes arbete och kreativitet kunde gården exponera sin rikedom. Lin har odlats sedan forntiden i Hälsingland. Och linnet hade en särskild plats i hemmet, med lakan som hade knyppkulespetsar, långörngott med broderier på örngottshuvan eller omsorgsfullt krusade knytband, handdukar i buntar i soldräll med ägarinnans initialer.

Den främsta exponenten för linnet var bädden, eller storsängen som han sa. Den var inte till för att sova i, utan stod som en prydnad på ett strategiskt ställe i huset. Alla berättelser om dessa storsängar förtäljer att ingen fick sova i den. Den var blått till lyst.

I linneskåpen finns långa linnedukar. Det var vid de stora kalasen, bröllop, begravningar, barndop och husförhör som de kom fram på borden i härstugan. Bomullen, som var både exklusiv och dyr, kom först att slå igenom i mitten av 1800-talet.

6. Ni står nu vid Sässmanområdet som ligger mellan sjöarna Ullungen och Vägnan och lite längre fram skymtar byn Knåda. Här flyter Voxna älv fram i ett mjukt vindlande lopp på båda sidor omgivet av större och mindre sjöar, våtmarker och lövdungar. På båda sidor sträcker sig ett utpräglat och urgammalt jordbrukslandskap med åkrar, betade ängar och lador. Gårdarna ligger tryckta mot skogskanten, väl skyddade mot älvens översvämningar. Undantaget är gården Näs som ensam ligger mitt ute i beteslandskapet, liksom gården Hoppet på södra sidan av älven. Här har man med vallar försökt att hindra de årligen återkommande översvämningarna.

Samspelet mellan natur och kultur har bidragit till att området klassats som riksintresse. 150 fågelarter har noterats i området. Området har av författaren Hans Lidman fått benämningen ”Den sjungande dalen”. Redan under 1800-talets mitt var gamla landsvägen som stryker längs älvens södra strand omtalad som en av landets allra vackraste vägar.

Söder om Knåda ligger Roprabäcken och härifrån har man sedan urminnes tider kunnat ta sig över älven för att fortsätta sin resa söderut. Knåda blev genom sitt läge tidigt en knutpunkt för handel och här möttes bönder från när och fjärran och en av landets mest omtalade marknadsplatser utvecklades. I äldre tider var det på marknaderna som bönderna kunde sälja gårdens överproduktion och samtidigt köpa det man själv inte kunde producera. Knåda by har genom tiderna varit känd vida omkring för sin årliga återkommande marknad. Här vid gårdarna Hans och Olpas strålade människor samman under några dagar i januari kring den 20:e för att köpa, byta och umgås. Knåda marknad stod i samspel med Hälsingarnas, Jämtarnas och andra norrlänningars regelbundna vinterresor till Falun, Kopparberget och Hedemora.

Hälsingegårdsvägen i Falun omvittnar än idag om dessa handelsförbindelser. För gårdarna i Knåda blev marknaden en inkomstkälla. Vid vissa gårdar hyrde man ut för övernattning. Vid andra var det krog. Vid en tredje öppnades lokaler för trolleri och akrobatik, och mitt i allt fanns marknadsgatan med ett marknadstorg. År 1843 hade Knåda marknad fått så stor betydelse att den skrevs in i almanackan och blev en nationell handelsmarknad. Det medförde att den ökade ytterligare i omfång och hade sin absoluta glansperiod mellan 1850-1867, samtidigt som den nya tiden bröt in och Edsbyn tog plats som nytt handelscentrum i bygden.

7. Ni står nu vid Rotebergs handel. Roteberg är en typisk bondby med mycket gamla anor som på senare år har kompletterats med ny och modern bebyggelse. Byn ligger på solsidan av dalen med åkrar och ängar ner mot sjön Ullungen. Gårdarna är placerade som ett pärlband i skogsbrynet i norr.

Roteberg är en långsträckt by med Östra Roteberg, Mellanbyn och Västra Roteberg. Sedan 1900-talets början har byns centrum legat vid affären med storgårdarna Pallas, Uddas, Prans, Lassa, Lillsvens och Svensolas runt omkring. Bakom gårdarna växte utanvids bebyggelsen fram, där hantverkare och soldater hade sina gårdar. Gårdsnamn som Skomakra, Slasmästars, Skräddarns, Smens skvallrar om det.

Johan Erik Olsson, kallad Lim-Johan, levde mellan år 1865 och 1944 i byarna kring Ovanåker. Han blev efter sin död erkänd som en av landets, ja kanske världens främsta, i den naivistiska konstarten. I Edsbyns museum finns några av hans verk bevarade i en mycket sevärd utställning. I norr och väster sträcker sig det stora skogslandet och där inom en radie på två till tre mil ligger byns fädbodmarker. Hit vallades djuren sommartid för bete och här tillverkades ost messmör och smör.

8. Ni står nu vid ån i Ullungsfors. Åar och bäckar från nordväst rinner samman i sjöar och vattendrag förbi den trånga passagen vid Ullungsfors, fram till sjön Ullungen och vidare ut i Voxna älv. Forsen gav kraft till det lilla samhället Ullungsfors och industrier, affärer och frikyrka växte fram.

Att utnyttja vatten som drivkraft till skvaltkvarnar har bönderna gjort sedan medeltiden. Under 1600- och 1700-talen utvecklades tekniken, jordbrukets arbetsmoment effektiviserades och förenklades, befolkningen växte och nya arbetsgrupper hittade sin plats i bondesamhället.

Det var längs åar och vattendrag som industrin tog sin början. Här i Ullungsfors etablerades år 1840 Edsbyn och hela socknens första industri, Smedjan, eller spikbruket som det kallades. Spik var huvudproduktionen, men också plogar, gångjärn, hästskor, hästskosöm, slädar, kälkar och kärrhjul som bönderna behövde, tillverkades här.

Intill låg en kvarn. Båda verksamheterna stred om vattenkraften. Ständiga tvister rådde mellan mjölnaren och smederna. Det var mjölnaren som fick ge vika till slut. Konkurrensen av fabrikstillverkad spik gjorde att den framsynte smeden Olof Åberg förändrade sin produktion. År 1857 ombildade han smedjan till Ullungsfors Manufakturverk, det som kom att bli Yxfabriken. Den gryende skogsindustrin skapade nya verksamheter som i sin tur skapade behov av nya produkter. Spik gav vika till förmån för yxor och barkspadar. Vid sekelskiftet 1900 var verksamheten så stor att en del av den flyttades till Voxnan i centrala Edsbyn med möjlighet till större energiuttag. Men ända till 1940-talet fortsatte den del av smedjan som blev kvar att tillverka redskap för skogsindustrin. Verksamheterna vid Ullungsfors har upphört men i Edsbyn och Alfta blomstrar industrier som baserar sig på förädling av skogens råvara.

9. Ni står nu vid Hälsingegården Mårtes i Edsbyn. Mårtes är Ovanåkers hembygdsgård med byggnader och föremål samlade till denna plats av Ovanåkers hembygdsförening som bildades 1915. Namnet Mårtes fick gården av den magnifika mangårdsbyggnaden som flyttades hit 1921 från gården Mårtes som låg på andra sidan vägen.

Hälsingebönderna prydde tidigt sina rum och stugor med måleri på väggar med väv och papper. Mest känd är gården för det barockliknande 1700-talsmåleriet i herrstugan, målat av bland annat hälsingemålaren Jonas Hertman. En stadsmålare var utbildad i den borgerliga kulturens inredningsideal medan en allmogemålare följde den smak som var utbredd i socknen där han målade. Här följer en beskrivning på hur det kunde gå till när målaren arbetade på gården:

Lisa Jonsdotter torkade av händerna på förklädet och strök en hårtest från pannan. Händerna var kladdiga av färg. Armen värkte och hon kände sig illamående. Hon var med sin man, målaren Jonas Hertman, på gården Mårtes i Edsbyn för att dekorera herrstugan. Färgerna hon blandat till hade ibland en stark doft som gjorde att hon var tvungen att gå ut och sätta sig på farstukvisten. Den kyliga vinden som svepte över gårdsplanen gjorde henne gott. Solen värmde och hon fick lite färg på kinderna. Det var i juni, kanske på 1790-talet och de var i färd med att måla taket. De ömsom stod och ömsom låg med kuddar under huvudet på ställningar de byggt upp i rummet för att komma åt taket. Efter taket skulle de fortsätta med väggarna som hade klätts med grov linneväv, att måla vit. Mårtes herrstuga är grann i färgerna. Dekoren går i blått, grönt, ockragult, brunt och rött. Färgprakten är mustig, varm och imponerande, ett vackert rum som passar för fest och högtid. Till Mårtes herrstuga som i många andra hälsingegårdar valdes världsliga såväl som religiösa motiv till figurmåleriet på väggarna i stugan.

Hälsingegården Mårtes är öppen för besök under sommarmånaderna eller efter överenskommelse. Hembygdsföreningen driver också Edsbyns museum som är öppet året om. Nu när ni är i Edsbyn kan vi rekommendera ett besök på Ön som finns markerad med en punkt på kartan. Där finns Dina Arena Ett exempel på nutidens stora träbyggnationer. Arenan är den första inomhusarenan för bandy som byggdes i Sverige. Bandy är en populär nationalsport i Hälsingland och Edsbyn har ett lag som spelar i elitserien.

Tack för att ni har följt med på den här resan efter Stora Hälsingegårdars väg. Det jag har berättat bygger på många människors samlade kunskaper av historien om gårdarna efter vägen som leder genom ett tusenårigt kulturlandskap.