På spåret med Hemvärnets bästa sensorer

För 32 år sedan lämnade Charlotte ”Lotta” Olsson storstadslivet i Stockholm för lugnet i Lillbo utanför Edsbyn. Här fann hon både sitt hem och sitt kall – att arbeta med människor och hundar. Som hundförare i Hemvärnet kombinerar hon sin kärlek till djur med viljan att göra skillnad.

Lotta bor i Lillbo tillsammans med maken Lollo och deras två schäfrar, Fia och Heidi. Hon har arbetat i hemtjänsten i över tre decennier och beskriver sitt arbete som meningsfullt och roligt. Men det är ute i skogen, med hundarna, som hon hittar sitt lugn.

Vägen till Hemvärnet började av en slump. En tidigare hund väckte hennes intresse för spårarbete och när hon fick möjlighet att ta hand om en patrullhund via Försvarsmaktens hundtjänstenhet tog hon chansen. Sedan dess har hon deltagit i flera övningar, utbildat sig till instruktör och tävlat – med en femteplats i Försvarsmaktsmästerskapen som bästa resultat.

Arbetet som hundförare kräver tålamod, lyhördhet och tillit. Hundarna tränas för att markera på vind, ljud och spår – alltid med lek som belöning. Redan som valpar får de lära sig att arbeta genom glädje och nyfikenhet. När hundarna markerar korrekt får de snabbt en leksak kastad till sig som en efterlängtad hittelön.

Fia, som snart fyller tre år, är fortfarande i början av sin karriär. Hennes energi är outtömlig och hennes arbetslust smittar av sig. Den erfarna och pensionerade Heidi får däremot numera stanna hemma – något hon själv har svårt att acceptera. När uniformen kommer fram och Lotta gör sig redo för övning eller träning märks det tydligt att Heidi helst skulle följa med ännu en gång.

Men även som pensionär har Heidi inte lagt arbetslusten på hyllan. I stället har hon fått ett nytt uppdrag – att hjälpa människor att hitta borttappade föremål. Genom åren har de fått många förfrågningar från privatpersoner som behövt hjälp att hitta allt från nycklar till mobiltelefoner och hittills har Heidi spårat upp ett tjugotal försvunna saker.

– Hon söker tills hon hittar något, utan att veta vad det är hon letar efter, berättar Lotta med ett leende. Ibland kommer hon tillbaka med en pinne i munnen, som om hon frågar: ”Den här då, tanten, blir den bra?” Då får man såklart berömma henne, men snabbt styra om fokus till att fortsätta söka.

Hundarna är Hemvärnets bästa sensorer. I mörker finns det inget som kan mäta sig med dem.